24 februari 2013

Söndag

Söndag. Sista söndagen på min ledighet. Imorgon börjar allvaret igen. Nytt jobb, nya vänner och kollegor. Känner en längtan samtidigt som jag fasar inför allt nytt. Tvivlar lite på mig själv. Banala saker, som lunch, klädsel och packning, flyger runt i tankarna. Tror jag gör det värre än vad det verkligen är. Ett annat lite bry jag har, dock inte lika allvarligt, är vad jag ska placera i min vita glaskub från Åhléns. Blockljus fungerar ju alltid, men jag är mer sugen på ett litet stilleben. Frågan är ju bara med vad? När kuben fick följa med hem klämdes det även på denna och detta. Vårigt och fint.

21 februari 2013

Guldfisk

Svenskt Tenn kommer att återuppta produktionen av Josef Franks härliga mönster Guldfisk. Mönstret ritades under Franks tidiga år i Sverige och färdigställdes senare i New York. Mönstret består av blomstertäckta kullar, näckrosdammar med guldfiskar och fåglar mot blå himlar. Mönstret kommer att finnas tillgängligt som textil på metervara, kuddar, brickor, underlägg, små lavendelpåsar för linneskåpet och förkläden för barn. Estrid Ericsons klassiska elefantmönster uppdateras med lite våriga färger, kolla här och här.

20 februari 2013

Tulpanfras

En av mina absoluta favoriter nu när ljusare tider närmar sig är tulpaner. Försöker att varje fredag unna mig minst tjugo krispiga tulpaner och jag måste erkänna att de oftast är vita. Kommer hem, låter stjälkarna dra vatten en stund, klipper upp plasten och låter tulpanerna falla ut på bänken. Fraset av de härligt gröna bladen får mig att rysa. Just det där fraset och doften som sprider sig i rummet ger typisk fredagsfeeling för mig. Självklart placeras tulpanerna i finfina vasen Savoy skapad av Alvar Aalto.

19 februari 2013

Fröken Guerrero

Ni som, precis som jag, är skogsgalna i inredning har förmodlingen inte undgått Alvhem Mäkleri och delägaren Sandra Guerrero. Idag småsprang jag till affären för att lägga vantarna på senaste numret av Plaza Interiör där Sandra ger oss en sneak peek av hennes fantastiska våning i hjärtat av Göteborg. Extra roligt är det förstås då jag och Sandra har en liten detalj gemensamt. I tidningen där bilden på delar av hennes sovrum visas skymtar en plansch inspirerad av de klassiska citaten av Andy Warhol fast med coola mäklarfraser. Just det där citatet Eames-stolar känns väldigt mycket september 2011 hänger även i mitt kök. Sandra har exemplar nummer ett och i höstas lyckades jag lägga beslag på nummer två. Då var inte citaten för försäljning utan bara en kul grej och jag snubblade över informationen och lyckades få Sandra att trycka upp ett ex till mig. Tror dock inte att det går att köpa än idag, utan det var jag som hade tur med stort T. Varje gång jag diskar kikar jag upp på väggen och är fjärilarna slår extra volter, så glad är jag för min fina plansch!

18 februari 2013

Tom Dixon Etch

I tidigare inlägg nämnde jag att maskrosen i taket börjar kännas lite vissen och jag är sugen på något nytt. Nu har jag funnit ett alternativ, fast då krossas budgeten big time. Fina ljuslyktan Etch av Tom Dixon har florerat ett tag på bloggar och nu har kollektionen utökats med en taklampa. Oh my säger jag bara. Prislappen framgår inte, men med tanke på att ljuslyktan kostar dryga femhundringen så misstänker jag att den är out of reach. Lampan finns som nyhet i Göteborgs finaste inredningsaffär.

13 februari 2013

Ska villigt erkänna att laptopen mestadels legat orörd de senaste månaderna. Har inte orkat. Inte orkat lyfta locket och trycka på start. Bloggar, nyheter och internet har inte intresserat mig. Överhuvudtaget. Sen kom ett mejl. Ett mejl där ett hjärta sa att hon behövde min hjälp. Hon tyckte att jag hade en talang. Då kunde jag inte låta bli. Det pirrade i magen och kliade i fingrarna. Komplimangen gjorde att jag vaknade upp. I alla fall för en stund. Uppdraget var att hjälpa en vän till mitt hjärta med färgsättning till hennes vårbröllop. Jag har aldrig träffat bruden i fråga och det enda jag fick att gå på var kulören orange. Bruden ville också undvika höststämning, vilket kanske färgen orange förknippas med. Jag antog utmaningen och laptopen rotades fram. Mina inspirationsmappar fick sig ett besök. Pinterest är min stora favorit när man suktar efter tips och inspiration. Nedan ser ni resultatet och så vitt jag vet är bruden nöjd. Vad tycker ni?

11 februari 2013

Trend: runda speglar

Var jag än vänder blicken ser jag runda speglar. Med sidenband, kedjor eller väl dold upphängning och i alla dess prisklasser. Fin som solitär, men minst lika fin i grupp. Tänk att muntra upp en dyster vägg med runda speglar i olika storlekar.
Spegeln Kolja är väl budgetalternativet i gänget, men verkligen inte mindre bra för det. Enkel spegel med fasad kant. Original med dold upphägning, men med enkla medel kan finfin upphägning med sidenband ordnas!
Danska Gubis bidrag är helt klart min favorit, och som vanligt är mina favoriter de dyraste. Varför? Spegeln är en reproduktion av Jacques Adnets samarbete med franska Hermes.
Spegeln Bolina är även den en dansk goding, men denna gång från House Doctor och går att klicka hem här. Finns både i silver och kopparfärg.
Senaste kanditaten ut på marknaden är den femtiotalsinspirerade spegeln från Ikea. Den tillhör Stockholmskollektionen och är tillgänglig från och med 1 april.

Vilken är er favorit?

10 februari 2013

Tack och lite nyheter

Efter mitt vissna inlägg för några dagar sen har mailboxen fyllts med hälsningar och mobilen har plingat. Tänk vilka härliga människor det finns, kända som okända. De klappar på ryggen som nästan uppskattas mest är de från okända varma händer. Tänk att människor runt om i Sverige som följer mitt liv på bloggen och Instagram (8smaplommon) bryr sig om lilla mig. Det värmer otroligt mycket och jag blir rörd varje gång jag klickar fram ett nytt mail. Tack fina ni! Ett mail som berörde lite extra var från fina Rebecca (eacceber). "Jag känner dig inte ett dugg, vet ju inte ens om du bor i södra eller norra eller mellersta Sverige. Men jag vill att du ska veta att jag som bloggläsare och instagramföljare 'stöttar dig' och tänker på dig och håller tummarna för att dina drömmar och önskningar ska slå in!" Trots att vi inte träffats så har delat vi många erfarenheter och jag är så glad för ditt mail Rebecca!
Nu när våren förhoppsningsvis snart är på ingång och allt det vissna ska falla bort och nya knoppar slå ut lockar Ikea med härliga vårnyheter. Grönt, gult och femtiotal. Ikeas lite finare serie, Stockholm, kommer med många fina nyheter. Extra roligt att det satsas på accessoarer som porslin, vaser, textil och inte bara som tidigare möbler. De fina höga ljusstakarna får gärna flytta hem till mig, som ni vet är jag svag för ljusstakar. Skåpen är fyllda på bredden, höjden och djupet,  men det blundar jag för. Den fina takkronan är jag nyfiken på. Maskrosen börjar kännas som att den har gjort sitt och varför inte testa Marcus Arvonens nya?
Kommer ni ihåg tävlingen på Facebook som Ikea anordnade i somras? Uppgiften var att berätta om sin absoluta favoritplats. Resultatet har nu sammanställts i Folkets Ikea Katalog, som ni kan bläddra i här.

7 februari 2013

Vårgarderob

Åh vad jag längtar efter sol och smältande snö, snödroppar och porlande åar. Vårkläderna börjar kika fram i butikerna och det kliar i fingrarna. Vill ha, vill ha allt. Lindex vårkollektion är big love på riktigt. Marinblått, randigt, korall och trenchcoat. Please give me. Undrar om våren skyndar på om man fyller garderoben med vårkläder? Då måste den ju bara titta fram under snön, eller?


Vit stickad tröja 299kr, trench coat 699kr, pilotglasögon 79,50kr, randig klänning 399kr, marinblå byxor 299kr, prickig blus 299kr och härligt korallfärgad väska 299kr

5 februari 2013

Tisdagsinspiration

Har jag brist på inspiration eller bara behöver en dos av härlig inredning och styling är mitt första val Alvhems mäkleri. Dagens fiffiga tips är att leta fram pensel och färg och släppa loss. Hittar du inte rätt matta, måla den på golvet istället! Denna målade modell har nog hämtat inspiration här eller här. Mer fina bilder från lägenheten hittar du här.

4 februari 2013

Vissen

Imorgon är det exakt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg. Jag vet inte var jag ska börja. Mycket jag vill berätta, men vet inte var jag ska sätta gränsen. Gränsen för hur mycket jag ska dela med mig och vad som är alldeles för privat. Vissen. Vissen är ett bra ord för att beskriva min känslostämning de senaste månaderna. Det hände otroligt mycket och jag trodde att jag som klarar allt även skulle klara detta. Utan hjälp. Det gick ett tag. Utåt sett visade jag inget och log på som vanligt. Inombords rasade det mesta och till slut tar det stopp. Totalstopp. Orkade inte umgås, inte ens med de jag älskar allra mest. Tycker man inte om sig själv är det svårt att tycka om någon annan.

Det hela började för nästan två år sen. Viljan och kämpaglädjen, som byttes mot förtvivlan och känsla av oduglighet. Känslan som får en att ifrågasätta det mesta. Duger jag? Vad är det för fel och är det värt att kämpa för? Det är inte tvivlen på sig själv som är det värsta utan omgivningens välvilja som ofta blir en press. Uppmuntringsord som att er tid kommer, ni är inte så gamla ännu, ni har all tid i världen och koppla av och tänk på något annat. Till slut vill man bara skrika. Vi bryr oss inte, vi vill att det ska hända nu. Vi vill fylla det där rummet där uppe till höger om trappan med glädje och inte bara tomhet. Det var ju därför vi planerade, byggde och slog oss till ro just här. Just för att bli en familj. Utredningar, hormoner, tester av alla dess slag och råd från världens alla hörn. Inget har hjälpt och nu är det inget. Jag, vi, orkar inte. Paus. Vi har lagt planerna på den klassiska hyllan. Det kom så mycket annat i mellan. Hoppet finns kvar och när vi är redo för karusellen igen hoppar vi på. Inte nu bara. Vi måste få andas och älska varandra igen.

Sommaren var mestadels härlig, sen kom augusti och nästa smäll. Jag vet att föräldrar inte lever för evigt även fast man håller tummar och vill. Det finns sjukdomar som äter upp det man älskar mest och det hände i augusti. Smygande och oförberett drabbade det vår familj och ingen av oss visste hur vi skulle hantera situationen. Ofantligt med tårar och tomhet. Den person som hanterade sjukdomen bäst var den som själv var drabbad. Själv fastnade jag i något sorts vakuum. Ångrade att jag inte fotograferat den personen som jag älskar så mycket mer. Hur skulle jag komma ihåg hans leende och blå ögon när han inte längre fanns. Skammen lurade runt hörnet. Jag skämdes för att jag var rädd. Rädd för att bli lämnad ensam kvar. Mitt stora stöd kunde ju inte bara lämna mig, utan att jag hunnit förbereda mig. Hur skulle jag kunna låta honom gå utan att veta vilken musik han gillar bäst? Efter ett tag övergick det nattsvarta till lite disgrått. Behandlingar gick över förväntan och imorgon börjar han att arbeta. Lite mindre hår men fortfarande lika stilig. Jag har som säkert många andra tänkt att hemskheter bara drabbar andra. Det gör dom inte. Närsomhelst och varsomhelst kan det hända. Även dig. Skräcken och maktlösheten som drabbar kroppen är det värsta. Den släppte tagit om oss. Vi var inte redo. Inte den här gången.

Tryggheten. Tryggheten att ha ett arbete att gå till. Tryggheten med en stadig inkomst. Allt försvann för oss i höstas. Både för mig och maken. Jag kände mig så oerhört misslyckad. Det var inte mitt fel. Det visste jag, ändå skämdes jag. Utbildning, erfarenhet och kunskap. Inget spelade någon roll. Jag var sist in och därmed först ut. Det är reglerna. Punkt. Det värsta är att förlora gemenskapen med arbetskompisar, som blivit nära vänner. Man säger att man ska hålla kontakten. Det kanske man gör, men det är inte samma sak. Möjligheten att tassa in med en kopp kaffe och prata och skratta i en kvart kommer aldrig tillbaka. Jag höll fast i detta faktum så hårt att jag slutade tänka. Jag funderade och funderade hur jag skulle få se de här personerna så mycket som möjligt att jag till slut glömde bort de människor som fortfarande finns kvar varje dag.
Mardröm att besöka arbetsförmedlingen och bli förnedrad. Det var precis så jag kände och jag är så tacksam att jag på egen hand lyckats finna mig ett nytt jobb. På hemmaplan. Känns som att det är en start på något bra. Absolut inte vad jag såg framför mig för några år sedan, inte ens i somras.

Ibland blir inte allt som man har tänkt sig. Kanske det livet går ut på. Att inte veta. Man kan inte alltid vara stark, utan måste tillåta sig själv att vara svag. Be om hjälp. Det är jag dålig på. Det finns två hjärtan, ni vet vilka ni är, som har funnits vid min sida hela vägen. Hållit min hand även fast jag varken ville eller förtjänade det. Utan er vet jag ärligt talat inte var det hade slutat. Evigt tacksam. Ni vet att jag finns där när ni behöver mig. Ni har aldrig dömt mig, även fast ni säkert inte alltid hållit med mig. Det är det som kallas vänner.

Nu tänker jag försöka. Försöka fortsätta med skrivandet. Det är ju en av alla saker jag älskar att göra. Jag är fortfarande lite vissen, men känner mig bättre för var dag. Det kommer säkert bakslag, men det känns som att det vänder. Med detta tänkte jag även byta utseende på bloggen. Lite modigt för min del, men jag provar. Vad kan egentligen hända? Välkomna tillbaka.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...